22. jul, 2018

Grab and Go-Hundar

Grab and Go – Hundar

Det finns en viss sorts hundar som är sällsamt vackra. De är inte några dussinhundar, men du vet när du har en framför dig – galet välkonstruerad, otroligt rastypisk och väldigt iögonfallande.
Det kan vara vilken ras som helst, och ändå vet du när den står där, att just den där, det är en skönhet.
Sällsamt vackra hundar helt enkelt.

Jag kallar dem Grab and Go hundar.
 
De är inte allt för vanliga, men om man är uppmärksam så ser man dem här och var. De vinner förstås en del, och de allra flesta inom hundvärlden har haft en och annan Grab and Go i sin ras.
 
De allra flesta är dock lite sura över dem, Grab and Go Hundarna.
-       Nja, hen är för liten, hen har en tanke för ljusa ögon, asså, HUR KAN DOMARNA sätta upp den här hunden, den har ju aaaaaalldeles för mjuk päls!!
-       Nja, haha, ja, visserligen är hunden fantastisk, det säger jag inget om, men har ni sett alltså, hur ägaren känner varenda domare. Jag slår vad om att de haft ihop det till ock med!
Visst hunden ÄR fin, men det är inte okej, att de haft ihop det menar jag.
-       Nja, nu har den vunnit tillräckligt, de borde ha ansvar nog att sluta nu, det är liksom inte roligt länge att se den där vinna.
Och så vidare.
 
Jag tänker; Är det roligare att se mediokra hundar vinna då? Och VET man med säkerhet att ägaren haft ihop det med domaren?
Och är inte alla hundar behäftade med någon liten detalj hit eller dit som liksom inte är perfekt?
 
Alla som känner mig vet att jag tycker en viss herr Gere är gåvan till kvinnorna, och när jag nu studerar hans porträtt så ser jag en massa saker som inte är perfekt, det gör jag ju.
Ändå tycker jag att han har klart Grab and Go kvalitet. Definately.
 
 
För många år sedan fanns en dobermann som vann och vann. Och vann. Och så vann han lite till.
Vi andra var så ruskigt trötta på honom. Ja, för att han vann liksom. Han tog ju våra vinster. Hela tiden.
(våra…???!)
Allt som vi skulle kunna vunnit om inte han funnits. För det fattade man ju. Herregud liksom, han vann väl i alla fall över hundra Bir.
Över hundra gånger höll vi alla andra på att krevera över den här vinstrika hanen, som vi roade oss med att hitta alla möjliga och omöjliga fel på.
Ja, det fanns snart sagt inte en dobermann med så mycket fel som på den här hanen, och ÄNDÅ vann han!? Inte klokt ju!
Han kom med sin ägare, som alltid var snyggt klädd, visade honom propert och så travade de sig till vinst efter vinst. Och domare överallt höjde honom till skyarna.
Medan vi andra gnällde.
 
Efter ett par år lyckades jag göra några fina egna dobermann som kunde slå den här vinstrika herrn, för ägarna fortsatte visa honom, år efter år efter år.
Fast alla var så spytrötta honom stod de emot, och kammade hem Bir efter Bir efter Bir.
Ingen knappt applåderade. Ingen knappt sade grattis, ingen knappt använde honom, ingen knappt gladdes åt att VÅR ras fick fina framgångar och finfin publicitet. Och ingen tänkte på det bästa – vi uppfödare hade en perfekt fin hund att titta på, lära sig på och avla efter.
 
Idag är livet annorlunda.
Den här vinstrika herrn är sedan länge död, och dobermannrasen har sjunkit så drastiskt i antal att forskarna pratar om eventuell utrotningshotad inom en snar framtid, om inget akut görs.
Man får vara glad om uppfödarna ens ser nån dobbis alls när de är ute och tävlar, och att få lägga ögonen på en välkonstruerad och vacker dobermann med jämna mellanrum är de få förunnade som har en sådan hund hemma.
Tyvärr har nästan ingen det, och eftersom de inte heller ser någon i ringarna blir resultatet när de avlar därefter.
För så är det – med en tröttsamt vinstrik Grab And Go Hund i en ras höjs kvaliten oundvikligen.
 
Alla ser den, alla vill ju slå den, och alla får det korrekta och unika på näthinnan. Och samtliga får en slags mall att gå efter.
 
I år har jag varit ute och dömt en del – utomlands bla just dobermann och fick ett stort hopp i kroppen direkt en av tikarna kom in i ringen – en GRAB AND GO HUND!!!
När jag ser dem brukar jag tappa koncentrationen en lätt sekund, studera dem och bara njuta.
Jag vet direkt det är en sån, och att den kommer vinna allt den kan för mig, såvida den har bettet och mentaliteten i ordning.
Grab and Go hundar växer nämligen inte på trän.
 
Nåväl, jag återfann mig från min tillfälliga mentala black out, dömde alla fyrbenta som anmälts för mig, och den vackra tiken fortsatte stråla, i ringen, på första platsen och när hon försvann med sin ägare mot bilen och åkte hem.
Hon lyser fortfarande klart i mitt minne, och påminner mig om vad jag ska leta efter när jag dömer dobermann.
 
Några veckor senare var det dags igen, jag hade ett uppdrag i vårt grannland och dömde flera olika raser, bla alla mina egna vilket förstås alltid är extra kul.
Hör och häpna så kom det en Grab and Go även denna dag, också det en tik, och hon kom, sågs, segrade och satte ett stort avtryck i mig med sin sällsamma korrekta stil, självsäkerhet och förstås skönhet.  
 
Och så nummer tre – även detta en tik- dök upp några veckor senare när jag återigen dömde en special, långt hemifrån, fast denna gång inte min egen ras.
Hon var så iögonfallande och självklar att jag längtade efter att få ta i henne, och känna efter med händerna om hon var lika korrekt som mina ögon sade mig.
För pälshundar med duktiga trimmare kan minsann ofta och lätt lura en som inte känner efter.
Förstås var hon det, och plötsligt befann jag mig på mitt uppdrag, mitt i stekande sol, funderandes på om jag inte skulle ta och utöka mitt hundantal med ytterligare en ras? Med just en sån som står där. Framför mig. En sån vill jag ha!
 
Förstås vill inte ägarna det.
De allra flesta som har en Grab and Go hund vill inte sälja den, tro mig, jag HAR försökt genom åren!  
Ibland har jag lyckats, och vid två tillfällen fått köpa två helt fantastiska individer, en hane och en tik.
De var alltid snygga, till och med när de gjorde nummer två, som en klok och humoristisk god vän och uppfödarkollega till mig uttryckte det, och ja, hon hade baske mig rätt.
Dessutom var de här två helt fantastiska mentalt.
För det hör nämligen till – en Grab and Go hund ÄR alltid vacker. BÅDE inuti och utanpå. Annars är den ingen Grab and Go.
 
Har man ytterligare tur så lämnar en Grab and Go fantastiska avkommor. För mig har det hänt ett fåtal gånger; av de här två inköpta individerna satte hanen stort och starkt avtryck på sina avkommor, medan den lilla tiken inte gjorde särskilt mycket väsen av sig i min avel. Inte mer än att hon förmodligen lärt många uppfödare och domare hur en vacker och korrekt dvärgpinscher ska se ut, och förstås fyllt min vardag med glädje bara genom att finnas till.
För om man älskar en ras och har en Grab and Go hemma, är varje dag en dag man fastnar några sekunder i ett unikt, vackert och sällsamt iögonfallande, levande konstverk.
 
Som uppfödare lever man -i alla fall jag – till stor del på försöken att få till en, eller förstås ett par, Grab and Go hundar.
 
Under alla mina år har jag fått till underbara, unika och fantastiska fyrbenta. De har gett mig stor glädje, och allra mest genom de underbara valp (och kattköpare) jag mött genom åren, och förstås genom alla de speciella och starka vänner jag också fått genom djuren.
 
Men eftersom detta inlägget handlar just om Grab and Go så vill jag också nämna just lyckan man som uppfödare känner när man vet att man fått till just en sådan speciell och unik individ.
Just det där som man letar efter, strävar efter och arbetar mot. Den där alldeles speciella, korrekta och sällsamt vackra.
 
En Grab And Go!
Kopierat från https://kenneljeandark.blogspot.com/2018/07/grab-and-go-hundar.html